22år - snart en familj på 5

300714

Jag har inte mått bra, har bara varit hysterisk och klagat på allt.. jag har till&med börjat maila tidningar, låtskrivare m.m och bara klagat eller ifrågasatt.. Jag vet inte men jag tror jag behövde det, jag behöver få ur allt på något sätt och då kanske det är lättare med random personer, personer som kanske inte ens läser mailet eller bara skiter i det.
Det är nog mycket som händer, mycket som förändras och jag orkar egentligen inte men får bara köra racet och hoppas på det bästa.

Jag har alltid haft "problem" .. eller .. jag har nog alltid varit ett problem, men försökte göra något bra med livet när jag fick min dotter. Men sen fanns det några människor som inte ville lämna mig ifred. Som hotar, klagar / anklagar , trakasserar , ljuger och en jävla massa skit mot mig . Om det är något jag är bra på så är det att vara mamma, men dom var antagligen inte lika bra eftersom att dom ville förstöra för mig och min dotter.
Vi slutade vara hemma, slutade umgås med vänner, gjorde ingenting.. jag sa aldrig något, ibland gick jag i försvar men oftast satt jag bara och höll med för att inte göra fel,
dom ville stämma mig , jag kontakta advokat, polis, social .. Men jag blev helt utelämnad.

Mitt i allt detta , lämna jag min dåvarande pojkvän , det kändes rätt ett tag. men att ta emot sån skit, att bli slagen , att bli nertryckt med ord.. det gjorde ont.

När mina päron skildes gick jag i bitar, tappa fotfästet och låste in mig, prata inte med någon på veckor, jag låg i sängen och kunde inte ta hand om mig själv eller min dotter just då.

Men jag hade mina lärare, mina bästa vänner! Dom försökte stötta och hjälpa i allt, dom var min trygghet , som en extra familj så att ta klivet därifrån det var förjävligt.. Det var riktigt tungt att veta att när jag väl gick ut igenom dörren så skulle jag inte gå in igen, jag hade gjort de för sista gången. Jag förlora ännu en bit av mig,

Att gå till af och bli behandlad som skit, få höra att man var meningslös det kändes, mer än jag trodde.. kanske för att jag var och fortfarande är i en känslig period.
Jag kämpar med pengar, tvingas skriva in mig där , gå dit och nästa dag till en kurs där.

Jag försöker att göra roliga saker med min dotter, bara små speciella saker under sommaren. för jag vet att hon har kul, även jag.. å det känns som jag gör rätt.

 

Vad jag håller på med? jag vet inte längre... jag har ingen aning, jag vågar inte ens säga vad jag har för drömmar, antingen för att dom vill krossa dom eller för att dom suddas ut ju längre tid som går. Jag har familj och vänner nära men jag känner mig ändå ensam och vet inte åt vilket håll jag ska gå..

 

Det blir bara kladdigt nu, blir så splittrat både i huvud och text, jag vet inte vart jag ska börja, fortsätta och avsluta .Jag behöver hjälp, hjälp med mycket eller kanske bara verktyg men vart och när får man det? jag vill lägga mig på en mörk och sval plats och aldrig gå därifrån, aldrig behöva resa mig . Jag vill bara se hur livet och tiden passerar,.

Jag vill ha min trygghet tillbaka, min vilja och styrka. Jag vill ha tillbaka mig å lillans bubbla. VÅRAT LIV! 

 Jag är rädd, ensam , arg , frustrerad och vilse.  jag är ingenting längre. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas