22år - snart en familj på 5

det är detta jag kan, jag är bra på att vara mamma

Jag vet att detta är jag. att detta var min mening med livet. Jag var 15år när jag fick veta att jag var gravid. En 15årig tjej som drack, mådde psykiskt dåligt, var underviktig och ständigt hamnade i bråk. Jag var inte stabil någonstans . Jag var familjens monster.. Men något fick mig att ändra på det, 
när jag fick veta att jag var gravid stod det klart för mig. GÖR OM ,GÖR RÄTT

Denna gången hade jag något att kämpa för och jag hade dessutom en familj som stöttade mig. För mig var det inte så svårt val, jag såg inga hinder. Jag visste att jag var ung, tack och lov för det. Magen växte, jag kom närmare min familj, jag slutade med skiten, försökte fixa skolan , jag lämna personer jag inte ville ha i mitt barns liv. Jag fick hör från unga och vuxna att det skulle bli jätte svårt, att jag inte skulle klara det, Jag ställde in mig på det, att misslyckas , att aldrig få sova, att aldrig kunna prata med vänner, att kanske aldrig mer få se mitt barn. 

Jag ställde in mig på det värsta för det var vad alla sa. Min familj jobbar som familjehem, jag ser barnen å deras föräldrar , ser hur skadade allihop är. vad som händer och hur dom mår. Jag har sett det värsta och tänkte inte uppleva det själv. 

Jag var bestämd , ibland kunde jag vara lite vilsen. Men den dagen 10mars 2010 förändrade hela mitt liv till något bättre, Jag fick min dotter i min famn , jag fick den största gåvan man någonsin kan få. 

Jag kunde äntligen sjunka ihop, det var ingen match. Jag var vaken innan hon vakna och skulle ha mat, hon sov, hon skrattade och grät bara om hon var hungrig eller ville ha ny blöja, jag fick världens underbaraste tjej.  Men jag ville bevisa för världen för alla som sa något ont. Så jag låste in mig , stängde av telefonen och i några månader var jag som bortkopplad från världen, all min tid och all min energi skulle läggas på min dotter. Jag minns att mamma tillslut kasta ut mig så jag skulle få åka och ta en fika med en vän.. Jag åkte hem så tidigt , jag klarade inte att vara borta fast att jag vet att det var bra för mig. 

När jag var 16år och min dotter 5månader fick jag tag i en lägenhet, vårat första riktiga hem var en stor etta. Jag levde på mammapengen och sådär, fick även stöd från min mamma och pappa med pengar men aldrig ifrån försörjningstöd.  Å att soc skulle lägga sig i var något jag trodde när ja gsom så ung flyttade med ett barn.. me ALDRIG! Jag levde själv med min dotter, jag började skolan, jag tvättade, lagade mat, städade , uppfostrade mitt barn. själv. Jag ville aldrig ha någon där, jag var mamma och pappa på samma gång. Å jag är så gad över att att jag fick göra det själv. fick ha henne själv, och att min familj alltid varit så stöttande och fått ett så starkt band till min dotter. 

Jag är glad att jag fick henne då och inte nu eller om 5år, för jag vet inte om jag hade stått på benen eller ens denna jorden då. 
Idag är hon 4,5år , frisk, underbar, söt, duktig och 1-2år före i utvecklingen . Hon är en stark människa, en godhjärtad och underbar person. 

Jag minns när jag fick råd att ta henne på en riktig resa, jag vet att det lilla räknas men att få göra något stort betydde mycket för oss båda. Vi åkte till Astrid Lindgrens värld med en vän, var där under en helg, jag lovade att hon skulle få träffa Pippi och jag slog mig igenom folkmöngden för att hon skulle få krama Pippi, det var som om en stor klump försvann, som om jag fick bevis på att jag har lyckats , jag har gjort rätt. 

När hon tittar på mig, kramar mig och säger att hon älskar mig, att jag är världens bästa mamma så smälter jag , För det är första gången i mitt liv som jag gjort rätt, jag tog ett val som tog mig framåt, gav mig en framtid. Det är första gången jag vet vad sann och evig kärlek är. 

I vått och torrt kommer jag slåss för henne, för hon räddade mig en gång så hon ska få en barndom, en framtid ett liv med glädje, kärlek och styrka 

Anledningen till att jag skriver detta nu är för att jag ser vilken trend det blir, det här att få barn. Men jag ser också hur alla hamnar på soc, en del blir av med sina barn (några skaffar då fler) dom sköter inte barn, sig själva eller något. Jag minns hur många sa att dom ville ha barn för det såg så lätt ut då när jag fick min dotter.
Ja det var lätt, jag var förberedd, jag hade stödet runt om mig, jag hade en vilja och en enda sak i livet som jag ville, jag kämpade för att få allt jag fick. 

Jag hade tur. Jag ångrar inte att jag fick henne när jag var 15år.. snarare överlycklig för det var rätt för mig. men kanske inte för alla andra. 

Jag förstår inte varför man skaffar ett barn för att sedan inte bry sig om det, för att straffa det. För att sedan låta det bli omhändertaget. 
Att tänka steget längre skulle aldrig skada, och ja .. det kan jag säga för jag är en ung mamma, jag är dessutom en ung mamma som lyckats.


men jag har mycket som gömmer sig, jag blev hotad och anklagad nästan varje dag under något/några år.fick advokat på mig så fick skaffa en jag också.  Jag mådde dåligt då, försökte skydda min dotter .. Men dom tog henne , vägra berättade vart hon var, jag kunde åka runt i hela trollhättan, knacka dörr, jag gjorde anmälningar till polis och soc , jag försökte få hjälp från familjerätten för jag kunde inte fortsätta skicka iväg henne när jag såg henne må så dåligt. Jag tog henne och vi gömde oss hos min mamma, inte pågrund av rädsla utan för det hatet och den ilskan jag kände, dom skrek på mig framför min dotter, dom skrämde henne så hon sprang iväg, dom två kan inte ta hand om sig själva eller barn, å det finns bevisat .. ganska tydligt . Det sorgliga är att dom aldrig kommer försvinna ifrån mig, 

Jag gjorde misstag, det största var att skriva på delad och inte ensam vårdnad. För då hade saker varit lättare nu, och hon hade antagligen mått bättre. 


vi delar som bästa vänner,

bråkar som syskon

älskar som mor&dotter

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas