22år - snart en familj på 5

Kategori: TANKAR

en 5,5årings kärleksförklaringar

// Min dotter var så tvungen att köpa en bukett till vår prins, tog sina egna pengar, valde rosor å betalade // 


Min lilla fyller i mars 6år. Igår hade vi en diskussion om att vara kär å annat, killen jag lever med idag är inte hennes riktiga pappa så klart en del såna diskussioner har kommit upp, men detta var nog det gulligaste hon sagt. 

Någon hade kommit på att hon var kär i vår prins och sagt att det var blä, då förklarar jag att det är bra att vara kär, man blir lycklig och får en massa fjärilar i magen. 
Hon svarar då att " ja, å Tobbe är ju så snygg så min kärlek känns i hela kroppen"

Jag själv kunde inte annat än att le och hålla med, sen bestämde hon att vi skulle åka så hon fick köpa en bukett rosor till honom så han skulle veta hur mycket hon älskar honom, för det måste han göra eftersom dom ska gifta sig när hon blir stor. 

Å jag tror att hon är i den där alldeles perfekta åldern där
drömvärld och verklighet möter varandra på ett alldeles perfekt sätt

ALLA BÖR SE, MIN ÄNGLAVÄN

Jag har en vän som tog livet av sig december 2007, För några dagar sedan såg jag att SVT lagt ut en filmsnutt, Hennes mamma talar ut, berättar om vad som hände. Jag bröt ihop, det räckte att höra hennes mammas röst och se bilden på Hanna. Det gjorde ont, det var svårt men samtidigt var det så himla skönt att få se, att få höra. 

Jag tycker detta var starkt och bra gjort och jag är tacksam för att hon gjorde detta, det liksom lugnade mig på något sätt, trots att det var så många år sedan så hjälpte detta så mycket mer än tiden som gått. 

Jag hoppas att ni kommer titta, för att lära och förstå! HÄR finns länken / Går även trycka på bilden. 

090915 - underbara reklam

Gick förbi Dressman på stan idag, Blev helt lycklig när jag såg denna reklambilden och stannade upp och hurrade litegran och drog min kompis för att visa haha. Ja så lycklig blev jag över detta då bilder på media och sån skit idag är åt helvete,,
Men idag ska jag ge tummen upp för dressman å deras reklambild för kallingar för det ska dom fan ha! Å mer sånt här vill ja gse på affischer å i reklamer, media överhuvudtaget! 

___

Åh förutom min lycka över detta å lilla hopp som växte för mänskligheten så har jag haft lillan på dagis och tagit en lunchdejt med min fina vän som jag faktiskt inte ser så mycket numera,men all tid räknas.
Sen hämta jag min lilla dam och nu väntas det pannkakor till mat. 

Den där ensamma och tomma känslan

Japp nu gick jag å la mig efter en kväll med vännen .

Killen är hos en kompis å ja min saknade unge kommer inte hem förrens på måndag å då har en hel vecka gått. Det är så sjukt konstigt, tomt och tyst här hemma nu.. Vet inte när jag var helt ensam sist, måste säga att lite skönt är de faktiskt , man behöver lite ensam tid ..

Men som sagt de var riktigt länge sen, har alltid haft min dotter springandes vid benen å sen har alltid killen varit här hemma. Kan kännas som om jag inte är riktigt hemma då jag aldrig levt i denna tystnaden som är nu. Hehe, låter som om jag inte klarar mig själv, men kan säga att jag gillar faktiskt att vara ensam och ibland kan jag verkligen behöva det för att rensa alla tankar då jag brukar ha mkt som händer i livet och huvudet ..
Men de där tjatet från min lilla dam, eller alla skratt och bus är ju min vardag!

Eller bara de här att knö i sängen å bråka om täcket med killen, att tävla om vem som ska duscha först eller välja film haha.

Ja, de e bra konstigt detta men jag får väl försöka njuta av den stora platsen i sängen å fortsätta längta efter min dotter ..

Hon har ju börjat vara hos sin andra halva en vecka i månaden och det är inte roligt alls (för mig) är så annorlunda nu, hon har ju alltid varit hos mig liksom.
Man blir lite vilsen å vet inte vad man ska göra, jag måste vara den knepigaste 21åringen som finns haha, men de e faktiskt så att hon är det enda jag har å den enda jag vill tillbringa all tid i världen med :)

Nu ska jag iallafall försöka sova , blir nog en dag med vännen imorgon , godnatt

ACDC - STOCKHOLM

FRÅN 19JULI 2015

 

Nu vet jag inte hur bilderna blir men iallafall, i lite skev ordning är dom med det gör absolut ingenting! 

För det var en grym känsla. Stockholm å deras folk sög men vilken underbar konsert. Stod och köa, hade så jäkla ont i hela kroppen, kom längst fram vid scenen! 
Var ett grymt förband som spela, han drog verkligen igång hela friends arena! Å sen när ACDC steg upp på scen , ja wow. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det men sjukt mäktigt var det, å när dom svettades på oss blev vi som små fjorton åriga flickor hahaha. Nej men de var helt grymt iallafall, å hela publiken följde med i deras sång å musik vilket var jäkla härligt. Det är något av det bästa jag varit med om. Så sjukt stolt över att ha sett dessa personer live! 

120315

Bra länge sen nu. 

men nu när saker börjar dra sig åt rätt håll kanske jag kan förklara lite . Alla vet ju redan om att jag har en hel del runt mig, skolan, lillan , försöker fixa körkort samtidigt som jag ska ordna upp så mkt annat. 

Jag har sen några veckor haft kontakt med polisen då de är en person som vägrat lämna mig ifred, jag har fått igenom ett kontaktförbud vilket lätta mkt på all tyngd jag burit på . Men än är vi inte färdiga så jag får se hur långt det går och vad som krävs av mig och alla andra. Jag borde inte skriva detta här för jag vet inte om personen kollar upp eller inte. men men, jag måste få det gjort. för jag vill fortsätta med detta, fortsätta skriva och dela med mig av foton, men jag står verkligen still och behöver ngt som peppar mig och får igång mig igen. 

 

_________________________


Så ja, nu vet ni ju  och det har inte varit så mkt annars, skolan går framåt vi gjuter och grejar. 
JAg har precis haft halkan näre gäller körkort så vem vet när jag håller i mitt körkort. 
Liftkursen blev godkänd så nu har jag fått mitt bevis/"körkort" för dom. 
Kommit lite fler tatueringar på mina armar, tänkte fortsätta snart igen. 
Lilltjejen som e hela 5år nu, är lika busig som vanlig dock har vi varit sjuka väldigt mkt nu det sista. 

för hemlösa i trollhättan

Hej jag har verkligen varit helt frånvarande och det finns en riktig bra förklaring för detta! 

 

Jag har suttit en hel vecka och varit söndersjuk, så fick tas om hand av mamma , bredvid henne bor en av mina vänner och vi satt i torsdagsnatt och fick världens ide och på fredagenringde vi samtal till Kommunen, City THN , polisen och skatteverket även verdandi ringde vi till för att vi ville börja hjälpa hemlösa i Trollhättan, staden där vi bor. 

Vi fick veta av kommunen att dom jobbar inte alls för hemlösa på något sätt, Verdandi har ett jourhem (härbärge) för dom där dom får "middag" . ett ställe att sova på och frukost innan dom skickas ut igen. Och visst är det jättefint att dom har någonstans att sova men vem bryr sig på dagar&kvällar, vart har dom värmen och vad får dom att äta? 

Så lördag kväll la vi ut på köp&sälj grupp på facebook vad vår tanke var och att vi söker kläder för män och kvinnor. 
Reaktionerna var underbara och på söndagen träffade vi 9st som gav oss säckar med kläder ( ni ser inte ens hälften på bilderna) 
så vi har haft att göra om man säger som så, Jag har även ringt och mailat till företag för att se om dom har möjligheter att hjälpa till på något sätt och vis då vi vill ge dom kläder, mat,dryck & hygienartiklar. 

Och till min förvåning fick jag ett samarbete/deal med ett företag redan så nu är 100st tandborstar påväg och ev. tandkräm. 
Det kändes underbart när hon sa "skicka ett mail med info och adress så löser jag detta" 

Så nu känns det att det är påriktigt , vi har även haft en kock som skulle kolla med sin chef om dom kunde sponsra med lite mat. 
jag trodde aldrig att detta skulle bli så populärt som det faktiskt blivit. 

Vi har haft samtal, fått mail, åkt och hämtat , fått det hemkört, sorterat och hållit på som fan. TOPPEN! 

Idag och imorgon kommer mer, sen dyker det upp under veckan .. och det bästa är. Att vissa av kläderna är helt nya, prislappar, märkeskläder och riktiga vinterjackor från kända märken. 

Vi har fått höra att vi är underbara, förtjänar rosor och allt möjligt för vår tanke, arbete och initiativ. Men människor som ger oss allt detta för att kunna hjälpa dom är minst lika underbara! 

Ett stort tack till alla verkligen! 

 

- detta är en resa jag hoppas inte tar slut 

det är detta jag kan, jag är bra på att vara mamma

Jag vet att detta är jag. att detta var min mening med livet. Jag var 15år när jag fick veta att jag var gravid. En 15årig tjej som drack, mådde psykiskt dåligt, var underviktig och ständigt hamnade i bråk. Jag var inte stabil någonstans . Jag var familjens monster.. Men något fick mig att ändra på det, 
när jag fick veta att jag var gravid stod det klart för mig. GÖR OM ,GÖR RÄTT

Denna gången hade jag något att kämpa för och jag hade dessutom en familj som stöttade mig. För mig var det inte så svårt val, jag såg inga hinder. Jag visste att jag var ung, tack och lov för det. Magen växte, jag kom närmare min familj, jag slutade med skiten, försökte fixa skolan , jag lämna personer jag inte ville ha i mitt barns liv. Jag fick hör från unga och vuxna att det skulle bli jätte svårt, att jag inte skulle klara det, Jag ställde in mig på det, att misslyckas , att aldrig få sova, att aldrig kunna prata med vänner, att kanske aldrig mer få se mitt barn. 

Jag ställde in mig på det värsta för det var vad alla sa. Min familj jobbar som familjehem, jag ser barnen å deras föräldrar , ser hur skadade allihop är. vad som händer och hur dom mår. Jag har sett det värsta och tänkte inte uppleva det själv. 

Jag var bestämd , ibland kunde jag vara lite vilsen. Men den dagen 10mars 2010 förändrade hela mitt liv till något bättre, Jag fick min dotter i min famn , jag fick den största gåvan man någonsin kan få. 

Jag kunde äntligen sjunka ihop, det var ingen match. Jag var vaken innan hon vakna och skulle ha mat, hon sov, hon skrattade och grät bara om hon var hungrig eller ville ha ny blöja, jag fick världens underbaraste tjej.  Men jag ville bevisa för världen för alla som sa något ont. Så jag låste in mig , stängde av telefonen och i några månader var jag som bortkopplad från världen, all min tid och all min energi skulle läggas på min dotter. Jag minns att mamma tillslut kasta ut mig så jag skulle få åka och ta en fika med en vän.. Jag åkte hem så tidigt , jag klarade inte att vara borta fast att jag vet att det var bra för mig. 

När jag var 16år och min dotter 5månader fick jag tag i en lägenhet, vårat första riktiga hem var en stor etta. Jag levde på mammapengen och sådär, fick även stöd från min mamma och pappa med pengar men aldrig ifrån försörjningstöd.  Å att soc skulle lägga sig i var något jag trodde när ja gsom så ung flyttade med ett barn.. me ALDRIG! Jag levde själv med min dotter, jag började skolan, jag tvättade, lagade mat, städade , uppfostrade mitt barn. själv. Jag ville aldrig ha någon där, jag var mamma och pappa på samma gång. Å jag är så gad över att att jag fick göra det själv. fick ha henne själv, och att min familj alltid varit så stöttande och fått ett så starkt band till min dotter. 

Jag är glad att jag fick henne då och inte nu eller om 5år, för jag vet inte om jag hade stått på benen eller ens denna jorden då. 
Idag är hon 4,5år , frisk, underbar, söt, duktig och 1-2år före i utvecklingen . Hon är en stark människa, en godhjärtad och underbar person. 

Jag minns när jag fick råd att ta henne på en riktig resa, jag vet att det lilla räknas men att få göra något stort betydde mycket för oss båda. Vi åkte till Astrid Lindgrens värld med en vän, var där under en helg, jag lovade att hon skulle få träffa Pippi och jag slog mig igenom folkmöngden för att hon skulle få krama Pippi, det var som om en stor klump försvann, som om jag fick bevis på att jag har lyckats , jag har gjort rätt. 

När hon tittar på mig, kramar mig och säger att hon älskar mig, att jag är världens bästa mamma så smälter jag , För det är första gången i mitt liv som jag gjort rätt, jag tog ett val som tog mig framåt, gav mig en framtid. Det är första gången jag vet vad sann och evig kärlek är. 

I vått och torrt kommer jag slåss för henne, för hon räddade mig en gång så hon ska få en barndom, en framtid ett liv med glädje, kärlek och styrka 

Anledningen till att jag skriver detta nu är för att jag ser vilken trend det blir, det här att få barn. Men jag ser också hur alla hamnar på soc, en del blir av med sina barn (några skaffar då fler) dom sköter inte barn, sig själva eller något. Jag minns hur många sa att dom ville ha barn för det såg så lätt ut då när jag fick min dotter.
Ja det var lätt, jag var förberedd, jag hade stödet runt om mig, jag hade en vilja och en enda sak i livet som jag ville, jag kämpade för att få allt jag fick. 

Jag hade tur. Jag ångrar inte att jag fick henne när jag var 15år.. snarare överlycklig för det var rätt för mig. men kanske inte för alla andra. 

Jag förstår inte varför man skaffar ett barn för att sedan inte bry sig om det, för att straffa det. För att sedan låta det bli omhändertaget. 
Att tänka steget längre skulle aldrig skada, och ja .. det kan jag säga för jag är en ung mamma, jag är dessutom en ung mamma som lyckats.


men jag har mycket som gömmer sig, jag blev hotad och anklagad nästan varje dag under något/några år.fick advokat på mig så fick skaffa en jag också.  Jag mådde dåligt då, försökte skydda min dotter .. Men dom tog henne , vägra berättade vart hon var, jag kunde åka runt i hela trollhättan, knacka dörr, jag gjorde anmälningar till polis och soc , jag försökte få hjälp från familjerätten för jag kunde inte fortsätta skicka iväg henne när jag såg henne må så dåligt. Jag tog henne och vi gömde oss hos min mamma, inte pågrund av rädsla utan för det hatet och den ilskan jag kände, dom skrek på mig framför min dotter, dom skrämde henne så hon sprang iväg, dom två kan inte ta hand om sig själva eller barn, å det finns bevisat .. ganska tydligt . Det sorgliga är att dom aldrig kommer försvinna ifrån mig, 

Jag gjorde misstag, det största var att skriva på delad och inte ensam vårdnad. För då hade saker varit lättare nu, och hon hade antagligen mått bättre. 


vi delar som bästa vänner,

bråkar som syskon

älskar som mor&dotter

170814

Jag vet inte vad jag ska säga, skriva eller göra.  Det ar stått still för mig ännu en gång.. 
Jag har varit upptagen, jag mår dåligt, jag har haft riktigt kul och jag har varit så förbannad det bara går att bli. Jag har suttit utan att göra något, suttit med flera projekt. Me ndet blir liksom inget av något just nu för jag tror att jag snart faller ihop. 

Jag har haft mys med lillan, men under helgen har hon varit hos sin farmor så tillbringade tiden med att gå en kväll, att vara på studiebesök på folkhögskolan, tagit några öl med grannen , kollat på snutbilar som fort förbi.. Planerat flytt, planerat att starta upp en sak... grejat med smycken. ja.. Det har varit väldigt bra runt om mig egentligen, men något som är både nära och långt bort får mig att gå i taket, jag pallar inte med skiten längre.. 

Får ta och ringa några samtal imorgon och hoppas på hjälp! mjo, så äre.... jag lägger detta inlägget bakom mig och skaffar ett nytt med smycken;)

300714

Jag har inte mått bra, har bara varit hysterisk och klagat på allt.. jag har till&med börjat maila tidningar, låtskrivare m.m och bara klagat eller ifrågasatt.. Jag vet inte men jag tror jag behövde det, jag behöver få ur allt på något sätt och då kanske det är lättare med random personer, personer som kanske inte ens läser mailet eller bara skiter i det.
Det är nog mycket som händer, mycket som förändras och jag orkar egentligen inte men får bara köra racet och hoppas på det bästa.

Jag har alltid haft "problem" .. eller .. jag har nog alltid varit ett problem, men försökte göra något bra med livet när jag fick min dotter. Men sen fanns det några människor som inte ville lämna mig ifred. Som hotar, klagar / anklagar , trakasserar , ljuger och en jävla massa skit mot mig . Om det är något jag är bra på så är det att vara mamma, men dom var antagligen inte lika bra eftersom att dom ville förstöra för mig och min dotter.
Vi slutade vara hemma, slutade umgås med vänner, gjorde ingenting.. jag sa aldrig något, ibland gick jag i försvar men oftast satt jag bara och höll med för att inte göra fel,
dom ville stämma mig , jag kontakta advokat, polis, social .. Men jag blev helt utelämnad.

Mitt i allt detta , lämna jag min dåvarande pojkvän , det kändes rätt ett tag. men att ta emot sån skit, att bli slagen , att bli nertryckt med ord.. det gjorde ont.

När mina päron skildes gick jag i bitar, tappa fotfästet och låste in mig, prata inte med någon på veckor, jag låg i sängen och kunde inte ta hand om mig själv eller min dotter just då.

Men jag hade mina lärare, mina bästa vänner! Dom försökte stötta och hjälpa i allt, dom var min trygghet , som en extra familj så att ta klivet därifrån det var förjävligt.. Det var riktigt tungt att veta att när jag väl gick ut igenom dörren så skulle jag inte gå in igen, jag hade gjort de för sista gången. Jag förlora ännu en bit av mig,

Att gå till af och bli behandlad som skit, få höra att man var meningslös det kändes, mer än jag trodde.. kanske för att jag var och fortfarande är i en känslig period.
Jag kämpar med pengar, tvingas skriva in mig där , gå dit och nästa dag till en kurs där.

Jag försöker att göra roliga saker med min dotter, bara små speciella saker under sommaren. för jag vet att hon har kul, även jag.. å det känns som jag gör rätt.

 

Vad jag håller på med? jag vet inte längre... jag har ingen aning, jag vågar inte ens säga vad jag har för drömmar, antingen för att dom vill krossa dom eller för att dom suddas ut ju längre tid som går. Jag har familj och vänner nära men jag känner mig ändå ensam och vet inte åt vilket håll jag ska gå..

 

Det blir bara kladdigt nu, blir så splittrat både i huvud och text, jag vet inte vart jag ska börja, fortsätta och avsluta .Jag behöver hjälp, hjälp med mycket eller kanske bara verktyg men vart och när får man det? jag vill lägga mig på en mörk och sval plats och aldrig gå därifrån, aldrig behöva resa mig . Jag vill bara se hur livet och tiden passerar,.

Jag vill ha min trygghet tillbaka, min vilja och styrka. Jag vill ha tillbaka mig å lillans bubbla. VÅRAT LIV! 

 Jag är rädd, ensam , arg , frustrerad och vilse.  jag är ingenting längre. 

020714

Jag kan inte säga annat än att jag avskyr det! Har ju tidigare skrivit att jag börjat på en kurs , i deras papper står det att vi ska vara där mån-tor (+fre på höst/vinter) kl 8.30-16.00 .. Vi ska ha föreläsningar, få hjälp å råd med att söka jobb, få hjälp att hitta dolda jobb, starta eget m.m .. En egen coach och allt vad det nu är, 6månader håller denna kursen på , detta är min första vecka och jag bryter ihop, under 6veckors tid ska jag varje vecka höra på samma föreläsningar, göra samma arbeten ..veckorna kommer vara identiska. Vecka 7 ska jag få min coach , andra tider å bara sitta framför en dator och söka jobb, saker jag hade kunnat göra hemma, själv! Att kanske komma någon gång i veckan för att tjöta, bolla tankar å idéer och sådär kan jag gå med på men detta är sjukt! Jag har knappt ätit, verkligen verkligen knappt, jag har inte sovit på flera dagar och jag mår skit, jag stressar för det här med dagis å deras semesterstängning , för på kursen måste jag vara annars förlorar jag pengar .. Men vafan?! Jag kunde väl blivit meddelad i tid om kursen å allt det? På två timmar skulle allt vara fixat , vips fick jag tid, pang var jah på möte och tjoff så hade jag börjat. Och jag ramlar snart ihop, dagarna är för långa , vi är stora grupper där personer flyttas och hoppar in hur som , jag har värk i hela jävla kroppen och vill bara skrika och gråta! Jag har ringt min mamma flera gånger under denna veckan, bett henne hämta mig, ta mig därifrån.. Jag skriver det till alla jag känner typ för jag vill bara därifrån. Jo visst, jag kan ju skaffa mig ett jobb men det är inte så lätt , jah försöker men utan utbildning , körkort och begränsat med tanke på att jag är ensamstående kan jag inte hoppa in på två timmars varsel, Kan inte jobba helger eller nätter. Jag får problem men jag försöker! Men att ens söka jobb .. Det börjar också falla bort pågrund av den här skiten, jag är rädd att jag ska bli körd, ramla ihop eller helt enkelt bara tappa hoppet Och förlora mig själv på samma gång . Vissa utav lärarna/coacherna är jätte trevliga och snälla, och försöker göra på ett roligt sätt så skyller inte på dom.. Det är bara hela grejen. Jag vet helt ärligt inte om jag kommer palla det, det är nästan pinsamt men jag går verkligen under .. Å tror inte jag räcker till för lillan om de fortsätter såhär. Vi får knappt någon tid nu på dagarna , ingen frukost ihop , inga dagar,. Jag lämnar henne 7.30 och hämtar 16.15 på ett ungefär .. Vi är hemma runt halv 5 , lite senare och då har hon ätit på dagis, så kanske blir en macka, yoghurt eller ah, något litet .. En dusch och sen är det typ natten.. För vi ska upp 6 och orka med allt igen.. Gud jag är arg och ledsen och ville bara få ut det på något sätt. Är en dag imorgon sen är det helg, riktigt skönt, hoppas det är bättre då, hoppas värken förSvinner och både matlusten å sömnen kommer tillbaka.
Återstår att se,

250514

Morsdag idag.. Den fick jag "fira" utan min lilla tjej . saknar henne så oerhört mycket, tur hon kommer hem imorgon.  

när jag var 15 fick jag denna lilla damen i min famn, allt som någonsin stört mig, gjort mig ledsen eller svag.. det bara försvann . Det var som om det var dag ett i mitt liv, jag visste inget, kände inget.. inget mer än lycka och kärlek när jag såg på min dotter. Jag är otroligt glad, stolt och tacksam över att ha henne som dotter , att få vara hennes mamma. det är en otrolig resa , det bästa som finns. 

 

Jag brukar fråga varför hon är så fin
" för att du är min mamma" svarar hon då. 

Hon brukar fråga varför jag är så fin
" för att du är min dotter " och det stämmer. 

Nostalgitripp

I snart ett år har jag och en vän skrivit brev till varandra, finns så mycket charm i just att brevväxla och kommer sakna det sen när han är tillbaka i Trollhättan så får nog skaffa mig en brevvän då. Det bästa är att ibland skriver man mycket och ibland lite, man skriver om allt och inget, det är mycket som händer både mig och honom så alltid finns något att skriva. Och jag älskar hur personligt det blir med våra skrivstilar , små bilder vi ritar eller hans vackra grejer han ritar , han är tatuerare .. Så ni kan ju tänka er! Ibland har vi pratat i telefon,, men tycker det förstör charmen med breven då ,, å en gång på snart ett helt år har jag varit och hälsat på honom. Jag skulle absolut om jag var er skaffa en brevvän, eller bara skriva till någon ibland för de är så otroligt skönt och kul.. Passar verkligen er som är som mig, en skrivare! Testa någon gång, ett brev en gång i veckan eller varannan skadar verkligen inte!

Upp